Det var två serier uppställda med tre hinder i varje. En på båge och en rakt på diagonalen. När vi började hoppa fram på bågen blev jag plötsligt jättenervös. Eller nervös kanske inte är rätt ord, men det kändes bara fel och jag kände bara hur det skulle vingla, komma för nära och hoppa kråksprång. Men jag körde på och det gick bra.

Men när Jenny skulle ge mig feedback började jag gråta. Självklart, det är alltid jag som lipar...

Men jag körde på, red linje efter linje och det kändes bättre och bättre. Jenny berömde och peppade efter varje och de sista linjerna blev riktigt bra!

Jag blev mjukare i höften och kunde följa med Risjas rörelser över hindren och dessutom fick jag till en bra galopp på henne vilket inte är det lättaste eftersom hon har långa och lite slängiga ben.

Visst kändes det bättre sedan men oroskänslan försvann aldrig riktigt. Men jag var så tacksam över Risja som skötte sig så himla bra!


När jag kom hem gick jag och gosade med Bompa i hagen. Det är konstigt, han är stark, snabb, orutinerad och osäker, men det finns ingen annan häst jag känner mig så säker på ♥