En av anledningarna till att jag tvekar är att jag har försökt, så många gånger förut, men jag lyckas aldrig framföra det jag känner riktigt bra.

Idag är det tre år sedan mig älskade, finaste Pikachu somnade in. Och det är först nu, tre år senare, i och med lektionerna i psykologi i skolan, som jag förstått hur dåligt jag faktiskt mådde. Jag kan säga, utan tvekan, att jag blev riktigt deprimerad, och när det började lätta, var jag tvungen att ta bort min andra ponny Golden Lady också.

Pikachus bortgång var ett slut men också en början i mitt hästliv. Jag har blivit så väl medveten om hur livet kan ändras på en sekund. 

Denna ponny betydde så otroligt mycket för mig, och gör det fortfarande. Han lärde mig så mycket, både före och efter sin bortgång. Han lade grunden för den hästmänniska jag är idag, känslan i dressyren, mitt horsemanship och beviset för att mitt eksem och allergier inte ska kunna stoppa mig. Och den process som jag har fått gå igenom har gjort mig till en starkare människa, nu tre år senare.

Periodvis grät jag varje dag. Ibland kunde jag inte ens hålla borta tårarna i skolan. Det var längesedan sist, men nu sitter jag här med tårar i ögonen.

Alla hanterar sorg på olika sätt. Jag var fast besluten att aldrig glömma honom. Det var som om jag memorerade honom och fick panik om det var något jag inte var helt säker på.

Jag är inte likadan idag. Idag kan jag prata om min ponny med värme. Jag kommer ihåg hans tokiga upptåg, hur ouppfostrad han var, hur vi kämpade, hans speciella peronlighet. Jag kommer inte ihåg allt. Jag kommer inte ihåg allt det bra, eller allt det dåliga, men när jag tänker på honom blir jag alldeles varm i hela kroppen.