Varvar ner som traditionsenligt på söndagskvällen med pappa och en Beckfilm :)

Filmer och bilder kommer inte ikväll, ska försöka fixa det(och förbättra min bloggning) så snart allt skolarbete är klart för denna terminen :)

Vi blev klara runt 12 och efter det bar det hemmåt och in i duschen för att sedan åka till Borås med bästa pojkvännen för lite julklappshandling. Johan var jättegullig mot mig hela tiden och hjälpte till och med mig att bära mina julklappskassar=) En toppenkille det där!

Så nu sitter jag här, 15 inslagna julklappar senare, tuggar på lite godis, spelar in lite musik till juljippot och är happyface för att jag fått hem finfina saker!

Jag fick mig tilldelad Zakira, ett litet skäcksto på ca 1.60 i mankhöjd. Har aldrig ridit henne förut men vet att hon har en hel del humör. 

Började rida med sadel men plockade bort den efter uppvärmningen för att jag tyckte att den bara gled hit och dit, så jag red barbacka istället.

Vi hade dressyr idag och jobbade mest med gas och broms genom övergångar och halvhalter. Jag är nöjd med galoppen - det är inte Zakiras starka gångart, den är ganska stötig och svårt att få något flyt i. Blev lite bock och kickar när jag pushade henne ;)

Zakira har en egenhet att gnissla tänder och jag jobbade mycket med att hon inte skulle göra det. Man måste vara jättemjuk i handen och lätta på tyglarna då och då så att hon inte känner sig instängd.

Jag tycker om ridpass som dagens, när det finns en övning och en plan men man kan anpassa det mycket efter sig själv och hästen :)

En av anledningarna till att jag tvekar är att jag har försökt, så många gånger förut, men jag lyckas aldrig framföra det jag känner riktigt bra.

Idag är det tre år sedan mig älskade, finaste Pikachu somnade in. Och det är först nu, tre år senare, i och med lektionerna i psykologi i skolan, som jag förstått hur dåligt jag faktiskt mådde. Jag kan säga, utan tvekan, att jag blev riktigt deprimerad, och när det började lätta, var jag tvungen att ta bort min andra ponny Golden Lady också.

Pikachus bortgång var ett slut men också en början i mitt hästliv. Jag har blivit så väl medveten om hur livet kan ändras på en sekund. 

Denna ponny betydde så otroligt mycket för mig, och gör det fortfarande. Han lärde mig så mycket, både före och efter sin bortgång. Han lade grunden för den hästmänniska jag är idag, känslan i dressyren, mitt horsemanship och beviset för att mitt eksem och allergier inte ska kunna stoppa mig. Och den process som jag har fått gå igenom har gjort mig till en starkare människa, nu tre år senare.

Periodvis grät jag varje dag. Ibland kunde jag inte ens hålla borta tårarna i skolan. Det var längesedan sist, men nu sitter jag här med tårar i ögonen.

Alla hanterar sorg på olika sätt. Jag var fast besluten att aldrig glömma honom. Det var som om jag memorerade honom och fick panik om det var något jag inte var helt säker på.

Jag är inte likadan idag. Idag kan jag prata om min ponny med värme. Jag kommer ihåg hans tokiga upptåg, hur ouppfostrad han var, hur vi kämpade, hans speciella peronlighet. Jag kommer inte ihåg allt. Jag kommer inte ihåg allt det bra, eller allt det dåliga, men när jag tänker på honom blir jag alldeles varm i hela kroppen.